Till den strand där Newton sköna snäckor plockat
och där Maxwell ljustes lagar fann,
Dit även mig ett oblitt öde lockat.
På vägen dit min ungdomsvår förrann
ty sedan Newtons tid sig landet höjt
och vägen upp till jättars skuldror blivit längre
ja, så många nu sin farkost har förtöjt
vid gåtors hav att hela trakten blivit trängre.
Så månget solitt och ståtligt formel-slott
sig redan reser, starkt och färdigmurat,
att i stum beundran man vandra ville blott
och låta ögat utav glansen bliva lurat.
Termodynamiken ren behagfull blänker
när Einstein kom med allmän relativitet
men verkligheten visserligen sällan kränker
men ej heller fångas utav allt man vet.
Så fram i kunskapsbråten min stig jag banar
och ibland i drömmen syns en skymt,
djup och mäktig meta-teori min hjärna anar,
men ack! mitt hopp det gäckas grymt,
mitt grepp, det var för löst och teorin för slipprigt hal.
Datorn spottar på mig: Fortran coding error,
ryggen krökes över knapp på stans och terminal
och anden under ansökningsblanketters terror.
Så när jag lider dessa leda kval
med siktet mot en hägrande professorsstol
mig tyckes vägen slingrig, hemsk och smal
och evigt molnbetäckt den ter sig, ärans sol,
ty det hoppet är ett svagt och bräckligt rö
att det blir jag som kvarken lyckas övermanna.
Men där ekvationers rosor sina törnen strö
som tröst man glimtar dock det eviga och sanna.