Dessa översättningar av några sonetter av William Shakespeare tillägnas min kära E. S.

18

Skall jag likna dig vid en sommardag?

Härligare är du, och mera mild:

Stark vind kan skaka majknoppars behag,

Och alltför snabbt är sommaren förspilld:

För hett är stundom himlaögats ljus,

Och ofta skyms hans guldgula uppsyn;

Och varje skönhet blir nå'n gång till grus,

Av naturens slump och brist på tillsyn:

Men din eviga sommar bleknar ej,

Tappar ej den skönhet du besatt,

Döden kan ej hävda rätten till dej

Ty evig rad tar icke tiden fatt:

Så länge röster finns och ögon ser,

Dig dessa rader livet återger.

19

Nöt ner lejonets klor, du glupska Tid,

Och låt jorden sluka sina kära,

Gör tigern till en tandlös invalid

Och låt elden Fenix blod förtära.

Skifta glada dagar emot trista,

Ilande Tid, gör allt du finner gott,

Ja, låt världen all sin ljuvhet mista:

Jag dock förbjuder dig ett vidrigt brott:

Gräv ej fåror i min käras panna

Och drag ej linjer där med åldrat stift,

Nej, låt honom ofördärvad stanna

Såsom en evig skönhets föreskrift.

Men trots din möda, Tid, så ond och tung,

I min vers, min kära lever, evigt ung.

29

När i onåd med världen och turen

Jag min ensamhet bittert beklagar,

Och fåfängt bönar vid klagomuren

Att mig ingenting längre behagar.

Önskar jag vore mer lik en med hopp,

Åtrår en mans talang, en annans bredd,

En tredjes vänner, och vackrare kropp,

Minst nöjd med det jag rikast är försedd;

Och ändå, mitt i detta självförakt,

När jag tänker på dig, hastigt min håg,

Som lärkan stiger upp i gryningsprakt,

Och sjunger mot himlen sitt segertåg;

Ty din kärleks hågkomst gör mig så rik

Att det syns armt att vara kungalik.