Av Hanno Essén (Inspirerad av Petronius, Taube och Heinlein. Kan sjungas till melodin Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla av Evert Taube)
År trettitusenåtti, i fjärde pentakronen,
vi äntrade på skeppet, jag själv och bålde Bele.
Vår chefspilot var Jordman och med var yngste sonen
som skötte skeppets luftsluss och roade befäle'.
Av gammatyp var skutan och hette Ganymedes.
Hon tog oss strax till djuprymd med sina tretton ljusår.
Vad last hon bar hölls hemligt och målet ävenledes
för denna skumma resa som börjat vid Alcor.
Det dröjde icke länge förrn's fakta blevo klara:
befälet var pirater och kaptenen vår bandit,
stulen slav var sonen och tänkt till handelsvara,
så jag och bålde Bele, vi tyckte det var skit.
Ty Bele han var bildad med lagerkrans och allt
och lika klok därinne som fager utanpå,
fast han älska drycker av druvor, mäsk och malt
och ytterst sällan ensam i sängen ville gå.
Vi började nu genast att smida våran plan,
fick gossen på vår sida och förste astrogören
som var slängd i tensortid och nyttig som kumpan,
men ännu var vi alltför få för strid mot marodören.
Med fjorton man besättning var dom tie emot fyra,
de flesta hade ständigt sin strålpistol vid höften.
Chiefen var sadist så vi fick slava för vår hyra
som nog förresten säkert bestod i tomma löften.
Från sitt forna alma mater, University of Luna,
hade Bele sparkats bryskt för hans seder inte dög.
Nu blev han kär i gossen som med sin fagra nuna
lurade befälet och kaptenen när han ljög.
Pojken hette Kantion och hade rövats bort
från hemplanet och ängar och skolan där han gick.
I fem år nu han levat med folk av värsta sort
men sextonårig ännu med ofördärvad blick.
Vi translerade med marschfart nånstans i vår galax,
vecka gick på vecka sa datorns kronometer,
men så ett vackert dygn fick rövarbandet flax,
ett byte indikerades i sensor-sfärens eter.
Vi förföljde nu i hyperspace en dyr men liten jakt
för att va i bakhåll vid sublumination,
ty blott i Lorentz-vakuum blir möjlighet till slakt
efter lyckad bordning och rymddräkts-invasion.
Vi i Beles blå kvartett såg genast våran chans
och förste astrogören, ur skeppets arsenal,
försåg oss nu med vapen som vi gömde i vår skans.
Snart var tid för handling och slut med fager tal.
Vår ultra-stråle svepte men offret vägra stanna,
i strålduell, till vrak, vart bytet massakrerat.
När sen resten skulle borda, vi fyra fick bemanna
Ganymedes helt allena, så var det arrangerat.
Men när de kom tillbaka, med fångar som de plundrat,
i etapper, i vår luftsluss, vi tog dem bakifrån
och striden om vars utgång vi länge hade undrat,
befriat oss från slaveri och spott och spe och hån.
Dock icke utan offer ty nån på Bele skjutit,
en stråle i tumultet hans vänstra ben förgasat,
han levde men det hopp han ständigt hade knutit
till kropp och friska lemmar för evigt hade rasat.
Bland de fångar vi befriat det fanns en söt grevinna.
Hon kom ifrån Plejaderna, dit vi nu raskt translera.
Vi blev sagolikt belönade i staden Maladinna,
piraterna blev hängda, så fick rätten triumfera.
Kantion var icke för Beles ömhet kall
men han köpte sig biljett och skrev upp en avgångstid.
Vi tog ett kärt farväl i en brokig transithall,
sen for han hem, och lämnade sin lytta invalid.
Jag själv tog mitt bagage till vår belönarinna
som fallit för min charm och mina ömma kyssar
och förste astrogören, han mönstra på i Maladinna.
Sannolikt han ännu far bland stjärnorna och kryssar.
Men våran bålde Bele som fötts vid Bellatrix
och nu såg sina sängkamrater en och en försvinna,
satt alltmer på barerna och drack sin special mix
och tänkte trött att alla är ej skapade att vinna.
Med sjuka röda ögon och veckogammalt skägg
söp han snart ihjäl sig i en rännsten med sin krycka
så nog kan man väl säga att balladen ger belägg
för mörka dystra tankar om vårt liv och våran lycka.