#
Något ilande år,
Någon snålkall och senfärdig vår
Kan köttets lust bli vild och svår
Och själen skynda i gamla spår
Att hinna vännen som ingen når.
#
Där står man i en lejonbur,
Rädd med stol och piska
Fast man känner liksom hur
Man ville stillsamt viska
Ömhetsord och gömma i dess man
Sitt huvud, famna om dess bringa
Och taga till sin sängkumpan
Denna best, så hopplös att betvinga.
#
När dagen ter sig dyster
Och mörkret går i moll
Och gråhet utan lyster
Bedriver gammalt groll,
När trötta ögons grus
Och kropp i sliten smärta
Begråter en blasé, burdus
Och bitter mjältsjuk svärta
Som färgar hela Kosmos
Denna morgon i Kvartär
Då du känner utan patos
Hur tungt och tarvligt allting är.
#
I tillvarons grå labyrint
och tidens och rummets ramar
vi sitter och stirrar blint
och önskar oss kyssar och kramar.
Vi irrar med blicken och letar
efter det som vi längtar mest
men fastän vi svettas och stretar
vi finner ej minsta rest.
#
Jag har alltid varit kär
och det har alltid varit fel
så jag har suttit här
och spelat livets spel
och känt hur längtan tär
var öm förbrukad del
som kroppen idogt bär
omkring min sjuka själ.