Översättning av dikt i romanen Titus Groan av Mervyn Peake (1911 - 1968)
Dröj nu med mig, du sköna,
På en vass och åldrig kust.
Så bör väl en slösare belöna;
Då tillfredställes gudars lust.
Dröjde du närhelst jag dröjde,
Beträdde du de stenar där jag klev,
Du dädan mina dolska drömmar drev.
Kom du, min egen, min enda, kära
Genom Groans befästa slott;
Att dröja utan någon nära
Blir en så ensam lott.
I pelargångar, mången natt,
I slottets norra flygel har jag dröjt
Då himlen ljusets pärleskatt
För midnattsmörkret plötsligt röjt.
Ty skoningslösa mörka dagrar
Kunde mig så utsökt svalt förfära.
Jag har dröjt i kalla hagar
I en månads regn min kära.
Kom, du min enda, min kära, söta
Genom Groans befästa slott.
Att aldrig någon möta
Blir en så ensam lott.
Jag dröjde i mången mörk alkov,
I utdöd furstesläkt försjunken.
Jag dröjt bland stammars skrov
Och i blåa källarn, mörk och unken.
Mången nattlig månskensresenär,
Som i trappa skyndat fram,
Har studsat då han såg mig där
I vittrande arkaders dunkla damm.
Kom, du, min enda längtan.
Hör! Den Groanska ättens steg!
Dröja uti enslig väntan
Blir en så ensam väg.
Kommer du med mig och dröjer?
Så att dis och töcken lättar
Och vi hemligheter röjer,
Dem då gåtfull röst berättar?
När jag är helt allena, min höghet,
Alltid grumlas, ty jag finner,
Att vid ensamhet min härlighet,
Från mitt sinnes syn förrinner.
Kom, oh, kom, min egen! Du min ena!
Genom Gormenghast, det Groanska slott.
Att dröja så helt allena
Blir en så ensam lott.